Otte Sköld

Otte Sköld, 1894-1958
20 Rue Ernest Cresson, 1925

Paris hus hade på 20-talet denna grå hinna, lagrad sedan Napoleon III, som kulturminister Malraux nu låtit tvätta bort. Otte blev en mästare att gradera tonskalor i gråvitt, gråblått och rödbrunt”. Sköld kommenterade det hela själv enligt följande i radio på 1950-talet: ”Grått, ockra, brunt i kallare och varmare toner, och i verkligheten ger dessa dova färger ofta lika mycket av koloristiskt spel som spektralfärgernas högre klanger rött, orange, gult, grönt, blått, etc”.

”20 Rue Ernest Cresson” ingår i denna svit av verk där Sköld avbildar Paris topografi med husgavlar, tak och skorstenar. På sedvanligt sätt är det en stadsbild i avsaknad av figurstaffage där byggnaderna står i centrum. Ref. Bukipedia

Luigi Kasimir, 1881-1962 

Wien im Winter, Februar 1917

Tunga huskroppar, vintermörker, snöhögar och en ensam vandrare. Stämningen känns mycket nedtonad. Det är lätt att föreställa sig hur det kändes att komma hem till en råkall bostad och försöka få igång någon värme. Hur gjorde de? Kunde man bo ensam? Gatuscener är ett vanligt motiv i Luigi Kasimirs produktion, liksom monument, gatuscener och landmärken.

Börje Veslen

Börje Veslen, 1903-1973
Flickan i länstolen, 1945, färglitografi

Börje Veslen har beskrivits som en svärtans mästare, i det lilla formatet förenar han såväl monumentalitet som täthet. "Och så denna fantastiska svärta som pressar det vita till vitaste vitt." (Gunnar Hellman 1962)

I en biografisk notis beskrivs det centrala motivet i hans konst som människan i hennes ångest och nakenhet inför livets brutala makter.

Paul Cézanne

Paul Cézanne, 1839-1906

Pots de Fleurs (1885) Akvarell

Man kan lätt föreställa sig arbetsgången då Cezanne målade denna akvarell med en rad blomkrukor. Han tecknar med korta penseldrag vad som är skuggor runt krukor och blad. Sedan fyller han på med koloriten. Han hejdar sig då han inser att han inte kommer att kunna lägga något väsentligt till bilden. Det kan tyckas skissartat, men det borde ju inte vara något argument för att fortsätta arbetet och kanske förstöra bildens goda rytm och koloristiska värde. Den är bra sådär. Många har tagit efter och studerat Cezannes sätt att bygga upp bilder.

Pavel Tchelitchew

Pavel Tchelitchew, 1898-1957
Alice B. Toklas, 1877-1967
gouache, omkr. 1926-1928
National Portrait Gallery, Smithsonian Institution

 I Tchelitchew porträtt är Toklas huvud en tillplattad oval utan öron eller mun. Hans djupa blå nyanser har inspirerats av hans resor i södra Frankrike och Alger, skiktningen i olika färgplan har likheter med Paul Cézannes teknik. Tchelitchew flyttade så småningom till USA för vilket han aldrig förlät Toklas, flera år senare kommenterar han att han hoppades kunna bevisa för henne "att målare inte bara målar, och att de även kan tänka ibland."
(fritt översatt)

Ola Billgren

Ola Billgren, 1940-2001
Tvättfat, 1973, litografi

I texter och målningar fram till mitten av sjuttiotalet för Ola Billgren bland annat en kamp mot den abstrakta, modernistiska konsten. Han var inte den ende i sin generation som utkämpade den striden; hela den senare delen av sextiotalet hos den generation målare som framträdde vid denna tid ägnades åt att försöka finna en ”objektiv” bild, eller i varje fall en bild som inte skulle vara hänvisad till den totala subjektivitet som den abstrakta bilden ansetts vara. ref  Beate Sydhoff 23 april 2009 

Erich Freiherr von Perfall

Erich Freiherr von Perfall, 1882-1961
Niederrheinlandschaft

Han deltog regelbundet i tyska konstutställningar. I fokus för hans arbete var Niederrhein, som han valde motiv från i alla dess aspekter och stämningar. Oftast målade han vyer från Rhen, scener med fiske och landskapsmotiv. Han arbetade med en bred pensel och palettkniv. Hans ljusa, atmosfäriska målningar följer raden av franska impressionister och i traditionenav Düsseldorfs frilufts-måleri.